Jag har alltid känt mig lite nördig. Som barn satt jag mycket för mig själv och läste böcker eller skrev egna berättelser. I gymnasiet undvek jag hårspray, puder, läkemedel (om det inte var absolut nödvändigt) och annat som jag tyckte var “onaturligt”. Dessutom blev jag vegetarian – i en by där typ 95 % av alla män i vuxen ålder jagade älg (vilt har dock alltid känts mer okej att äta än massproducerat nötkött).
Och så har jag alltid älskat att vara i skogen.

Efter gymnasiet, innan jag och min barndomskompis skulle åka iväg på vår första resa på egen hand, hade jag ungefär en månad då jag bodde hemma hos pappa, utan sysselsättning.
Men jag hade inga problem med att få tiden att gå. Jag ägnade dagarna åt att gå ut i skogen någon timme (minst!) per dag , baka bröd, laga vegomat, skriva dagbok, läsa böcker och hälsa på kloka farmor (hon bodde 50 meter bredvid och var en stor trygghet i tillvaron).

När min bästa vän och jag väl kom iväg till Skottland var det just naturen vi ville upptäcka, först och främst. Vi försökte till exempel gå hela vägen från byn Aviemore till bergmassivet Cairngorms eftersom vi hade för lite pengar för att ta buss eller taxi. Vandringen tog slut efter 2-3 timmars traskande i gassande sol, då vi bara hunnit typ halvvägs, var helt slut och hade minst en halv mil uppförsbacke kvar. Vi undersökte varje stig vi kunde hitta kring floden Spey och lånade cyklar för att kunna utvidga upptäcktsområdet.

Samma sak när jag ungefär ett halvår senare åkte till Australien. Den här gången ensam. Jag var aldrig speciellt intresserad av surfing, party eller häftiga kickar. Även om det blev en hel del sådant också. 🙂 Jag ville vandra, jogga och cykla på stränder, i regnskogar och uppför klippor för att på så sätt lära känna landet.

Det är till naturen jag har sökt mig för att hitta svaren på vad som är rätt riktning i livet för mig. Det är dit jag har gått när jag har känt mig tömd på energi. Skogen är min bästa terapeut, som förlöser tankarna när de sitter fast, bryter ner all frustration och ersätter den med harmoni och lycka.

Nu har jag fått ett poetiskt namn på det också. Japanerna kallar det “Shinrin-yoku”, att “bada sig” i skogen – alltså insupa skogens dofter, ljud och gröna omgivningen. Och i USA är det här tydligen en stor fitnesstrend just nu – som ett sätt att varva ner och motverka stress. Ibland krävs det kanske en fantasieggande förpackning för att folk ska upptäcka något som alla naturmänniskor vetat i alla tider…

Från nörd till trendsetter alltså. Vem kunde ha anat det. 😉