Jag är extremt förutsägbar. Ungefär den här tiden på året – möjligtvis med någon veckas marginal – blir jag helt skogstokig. Jag vill bara vara ute i naturen hela tiden och bannar mig själv för att jag valde ett yrke som innebär stationär placering framför en datorskärm 7-8 timmar om dagen.

Fantasin drar i väg och i tanken har jag redan blivit trädgårdsmästare, naturguide eller varför inte skogsrå?! De faktum att det kanske är svårt att ta semester på sommaren om man jobbar med trädgård, eller att det kanske inte finns så många jobb som naturguide kring Upplands Väsby, eller att skogsrån faktiskt inte finns vill jag inte riktigt ta till mig.

Idag ägnade jag förmiddagen åt allt det som en duktig förälder “ska” göra: Duka fram frukost, duka av frukost, bädda sängar, veckoplanera mat, handla mat, tvätta kläder, vika kläder, planera dotterns kalas, skriva inbjudningar… Ja, ni fattar.

Sedan tar den tag i mig. Den totala ångesten över att göra hushållssysslor inomhus när solen skiner och bara väntar på mig där ute. Jag kan nästan inte tänka på något annat och går omkring och känner mig som en tvättäkta martyr, vankandes mellan rummen som ett lodjur i bur (vadå i-landsproblem?!).

Jag stör mig på min man som matchar sitt förkylda humör med kvidande hårdrockslåtar och är fräser åt sonen som hellre vill spela Clash of Clans än springa ut och leka. Helt obegripligt! Sonen himlar med trötta ögon åt mitt håll.

Så bestämmer jag mig. “Slå dig loss, slå dig fri”, nynnar jag medan jag snörar på mig joggingskorna och byter om till löparkläder. Springer med stressade steg upp mot skogen, kan inte komma fram fort nog. Och väl där. Friden. Harmonin. Ruset. Det är faktiskt galet hur lite natur får mitt inre att explodera av ren lycka.

Jag vet att den kommer att räcka resten av dagen. Men är det sol i morgon… då är jag där igen. 🙂