Första semesterdagen. Jag tänker att jag ska vara en riktigt härlig mamma och bara vara med mina barn hela dagen. Ta det som det kommer.

En kvart efter att jag vaknat kommer första messet:
“Här kommer lite att ta ställning till: Hur ska klinkerplattorna i hallen läggas?  Var ska eluttagen på köksbänken sitta? Och så fogen på köksväggen som blev flammig – ska vi be snickaren göra om? Och töm gärna kylskåpet där nere så kommer vi en bit på vägen inför flytten tillbaka”.

Fair enough – vi måste ju hjälpas åt för att renoveringen av huset ska bli klar. Så jag går ner och pratar med elektrikern och snickaren och tömmer kylskåpet på gammal mat som inte fick plats hemma hos svärmor.

Sedan ringer de från jobbet. Jag hade glömt att berätta att det saknas planskiss till två av hemreportagen som precis ska layoutas. Och så måste jag fixa lunch. Och så var hela förmiddagen borta.

Efter lunch vill tösen och hennes kompisar göra regnbågsmuffins. Superkul idé, tycker jag! Sådana måste uppmuntras. Hjälper dem att fixa ingredienser.
Sonen vankar av och an och vill ha en kompis han också. Jag ringer hans kompis och frågar. De kan inte ta emot besök, men låter gärna sonen komma till oss.

Fair enough, då roar de sig säkert själva medan jag planerar och handlar veckans mat. Men först städar jag toaletten lite.

Surfar recept på nätet. Går samtidigt in på Facebook och ser att jag borde ha skrivit ett inlägg om att vara nedkopplad till vårt härliga bloggkollektiv The Sustainable Society. The irony…
“Sen”, tänker jag, och surfar vidare bland recepten.

Tjejerna skriker från köket: “Det blev smör av vispgrädden! Hur gör vi nu?”
Fixar fram lite cash så de kan gå och köpa nytt.

Det knackar på dörren. Grannfrun vill ha kaffe. “Javisst, trevligt!”, säger jag och sätter på bryggaren. Vi hinner prata en stund innan sonen och hans kompis påminner om att vi skulle åka och bada.

Molnen hopas. Det börjar regna, men vi åker ändå. Har man lovat så har man.
Barnen badar i regnet. “Det är supervarmt”, tjoar de medan jag står och huttrar på stranden. Glömde paraplyet.
Åker hem med barnen som är så kalla att de hackar tänder. Får in dem i duschen, gör varm choklad åt alla.

Nu är det nästan middagstid. Får ett till mess:
“Sista passbiten till köket har kommit. Kan du hämta?”

Fair enough, klart jag kan. Och så handlar jag mat på vägen tillbaka.
Börjar laga halloumiburgare med zucchinisallad, tomatsås och mathavre till. Varför lägga ribban lågt första semesterdagen, liksom?

Mannen kommer hem efter jobbet. Äter. Han åker till Bauhaus och köper lister.

Jag städar bort efter maten. Märker att sonens kompis glömt sina simglasögon hemma hos oss.  Tänker att “Jag skulle ju ändå ut och jogga”, så jag springer dit med den.

Sätter på tvättmaskinen när jag kommer hem. Den är färdig att hänga vid 22.30. Hänger tvätten, borstar tänderna – och rasar i säng.

Känner att mitt liv är ett skämt. Har jag glömt allt jag lärt mig om att prioritera – och bortprioritera? Om att det faktiskt är okej ett säga nej. Och om att jag faktiskt behöver stänga av allt som heter sociala medier och internet ibland, för att hjärnan ska må bra?

Nu är det jag som ser till att lägga ner ribban, koppla ned och koppla av. För min och min familjs skull. Det är också en form av hållbarhet – att ta sig tid till återhämtning för att sedan orka engagera sig i det som verkligen betyder något.

Avkopplad är temat för The Sustainable society denna månad (följ oss på Facebook och instagram!). Här kan du läsa vad mina begåvade kollegor har att säga om saken:

Hannah Sjöström/Naturligt snygg: Är du avkopplad?