Jag har länge funderat över varför det är så svårt att ha en vettig diskussion kring bilåkande – och bensin.

Tro mig, jag fattar att många i Sverige är bilberoende. Jag är själv uppvuxen i södra Lappland och vet att kollektivtrafiken i många fall är för undermålig för att man ska kunna ta bussen eller tåget till och från jobbet.
Själv fick jag åka skolbuss i över en timme på morgonen, plus en timme på eftermiddagen, för att ta mig till och från skolan under högstadiet. Det var de två bussar som gick till och från byarna utanför Storuman. Som elev funkade det, eftersom våra scheman var hyfsat anpassade efter bussavgångarna. Att pendla till och från jobbet, däremot, hade varit i stort sett omöjligt.

När man bor i, eller nära, en storstad däremot, så finns det alla möjligheter att åka mer kollektivt för de flesta. Jag vet i och för sig inte hur tidtabellen ser ut i exempelvis Malmö, men norr om Stockholm går det både bussar och tåg – och under större delen av dygnet får man vänta högst en kvart på nästa avgång.
Tåg- eller busstationerna ligger ofta nära hemmet, på gångavstånd eller några minuter bort på cykel.

Ändå blir det ramaskri om någon ens andas politiska beslut som syftar till att minska bilåkandet – till förmån för kollektivtrafik, frisk luft eller bilfria promenadstråk.

– Det behövs ett nationellt mål för hur många bilar vi ska ha i våra städer. Kollektivtrafiken måste bli mer central. Det är dags att plocka ner bilen från piedestalen, sa miljöminister Karolina Skog härom veckan.
Jag håller verkligen med. Trots att jag vet att familjevardagen inte alltid är så lätt att få ihop. Men själv har jag märkt att jag sparar både tid och dåligt humör på att lämna barnen med cykel, trampa ner till stationen och ta pendeltåget till jobbet. Jag har åkt med min granne till jobbet någon enstaka gång och regerar varje gång på hur hetsigt jag upplever det, med alla bilar som pressar och kryssar sig fram för att komma fram så fort som möjligt. Tutandet. Stressen. Plus att det tar minst lika lång tid som att åka tåg och kostar en massa pengar (parkering, bensin etc). Och att man missar chansen att andas lite frisk luft på morgonen.
Jag tror att vår kärlek till bilen ofta (inte alltid!) beror på andra saker – att det känns bekvämt, att man inte orkar med tanken på att förändra en vana till, känslan av frihet som tillgången till bil ger, och så vidare.

Och så var det det här med bränsle. Vilken ilska det väcker när höjda skatter på bensin kommer på tal. Trots att vi får gå tillbaka till 2010 för att hitta ett lägre bensinpris än vad vi har i dag. Räknas inflationen och det faktum att bilarna drar mindre än förr in, så är det billigare att köra bil än det varit på länge.
Alternativen, till exempel bilar med batterier som kräver massor med resurser vid tillverkningen, är verkligen inte ultimata. Men vi måste i alla fall börja fokusera ordentligt på utvecklingen av hållbara, fossilfria substitut. Och vara beredda på att det kostar, initialt. För att fortsätta på det fossila spåret är inte ens ett alternativ.
Se vad som hänt inom energiområdet. Det har kostat att utveckla tekniken, men numera är solenergi så billigt att producera att det inte finns någon anledning att satsa på kol och olja längre. Det är bara osmart och bakåtsträvande.

Jag tror helt enkelt att vi måste hitta nya sätt att tänka kring bilar och transporter. Behöver alla i grannskapet en egen bil, när den i genomsnitt står still 96% av sin livstid? Kan vi samäga på smidiga sätt? Eller samåka?
Kan vi cykla eller gå kortare sträckor, för att komma till buss- eller pendelstation? Eller rentav cykla hela vägen?
Kan vi tänka oss att att betala lite extra för bensin, om vi vet pengarna går till att bygga upp fler laddstationer runtom hela landet? Eller till utveckling av mer miljövänliga drivmedel?

Jag hoppas verkligen det. För som utvecklingen i vårt klimat ser ut just nu – med koldioxidhalter i luften som är konstant för höga och medeltemperaturer som ständigt ökar – är det minst sagt oroväckande.

Läs mer:
DN har skrivit denna artikel om bensinpriserna, klicka här för att läsa.

Och statistik om koldioxidhalter etc hittar du här.

Jag har faktiskt skrivit om detta under till manteldjur förut, klicka här för att läsa. Men nu verkar det vara nära på allvar, att sjöpungarna kan bli ett seriöst alternativ till fossila bränslen.

Företaget Marin Biogas AB i Lysekil odlar redan idag sjöpungar i stor skala. Nu inleder bolaget också ett samarbete med Luleå tekniska universitet (LTU) för att hitta ett sätt att tillverka bioetanol till bilar och andra fordon av sjöpungarnas cellulosarika ytterhöljen, alltså själva “mantlarna”, på ett effektivt sätt.

Förhoppningen är att sjöpungsbränslet kunna täcka hälften av den årliga etanolkonsumtionen i Sverige – och Energimyndigheten tror på projektet så pass att de beviljat ett anslag på 4,7 miljoner kronor till projektet.

Naturkraft får ibland en väldigt tydlig innebörd.