Välj miljömärkt för att minimera bruket av farliga kemikalier. Foto: Luleå kommun

Någonting som kan ge mig verklig miljöångest är alla kemikalier som finns i vår omgivning.

Den första ögonöppnaren var när pappa berättade om hur skogarna i och kring vår lilla by besprutades med hormoslyr under 1960-talet, för att skogsbolagen ville ta kål på oönskad lövskog. Folk visste inte då hur giftig kemikalien var, och det tog ett tag innan man kopplade besprutningarna till den omfattande fiskdöden i sjön som byn ligger vid.

Det läskiga är att hormoslyrets effekter syns i skogen än idag, enligt en avhandling som Sandra Laestander, SLU i Umeå, skrev förra året. Lövträdbestånden har fortfarande inte växt till sig och besprutningarna orsakade många sjukdoms- och dödsfall bland dem som jobbade med gifterna i i bygden (Sandra undersökte skogar i Arjeplog).

Idag kan man ju hoppas att vi har bättre koll än så. Men samtidigt – idag dök detta upp i mitt twitterflöde. PCB förbjöds alltså på 80-talet, men än idag finns det i miljön i sådana mängder att det hotar Europas delfiner och valar.

Det läskiga med kemikalieindustrin är att det inte verkar finnas någon vidare kontroll över vilka kemikalier som används i olika produkter heller.
Tänk om det kunde fungera som med Läkemedelindustrin – att företagen först måste testa kemikalien på olika sätt för att utesluta hälso- och miljövådliga effekter – innan man får släppa ut produkten på marknaden? Men för att undvika kontroll flyttar i stället många företag produktion och hantering av kemikalier från i-länder till tillväxtländer, som ofta har svagare regler, skyddsåtgärder och ännu sämre kontroll.  SVT.se skrev om detta 2012:
– Vi har inte koll på kemikalierna som går, från industrierna, rakt ut i samhället. Inte ens de produkter som vi använder direkt på kroppen vet vi vad de innehåller. Många litar nog på, och tror att myndigheterna har kontroll, men det har de inte, säger Åke Bergman, professor i miljökemi på Stockholms universitet.

Det känns ju lite hopplöst.

Samtidigt jobbar allt fler för att lyfta frågan.
* FN har till exempel tagit fram en rapport som visar att den sammanlagda kostnaden för sjukdom och skador till följd av bekämpningsmedel som används vid småskaligt jordbruk i Afrika söder om Sahara kan nå över 600 miljarder svenska kronor, räknat från 2005 till 2020. Ser man också kostnaderna som användandet genererar blir det kanske lättare att argumentera mot bruket av dylika kemikalier. Dessutom visar många biståndsprojekt (utförda av bland annat We Effect) att hållbart jordbruk faktiskt ger bättre och säkrare skördar.
* I EU kämpar bland annat svenska miljöpartiet för att alla kemikalier testas och godkänns enligt hårda hälso- och miljökrav innan de får användas.
* Svenska Naturskyddsföreningen jobbar för att sprida kunskap om farliga kemikalier i omgivningen, och hur vi kan undvika dem. Där kan man själv vara med och bidra.
* Forskare i Lund (älskar att det finns så många bra uppfinnare och forskare!) arbetar med att ta fram miljövänliga kemikalier.

Det bästa vore förstås om industrierna själva åtgärdade detta – om inte annat för att undvika att skjuta sig själva i foten genom att förstöra den miljö de själva behöver för att kunna driva sin verksamhet. Men det är bråttom. Vem vet hur länge gifterna vi använder idag finns kvar i – och skadar – vår miljö?

Just nu drivs kampanjen “Ett skräp om dagen” av bland annat Supermiljöbloggen och Naturskyddsföreningen för att få bort skräp från både stads- och skogsmiljö. Det är förstås bra både för djuren – så att de slipper skada sig på burkar och glas – och naturen. Och för oss. Jag tror att man mår bra av en vacker närmiljö.

Klara och jag gjorde slag i saken och rensade upp efter en klottrare häromdagen. Och idag plockade vi skräp på väg till skolan. Det kommer att vara veckans fokus för oss. Miljöarbete i det lilla.

Fantasifulla namn på färgerna i alla fall, som t ex “Purple pimp”…