Jag har alltid stört mig lite på stockholmarnas sätt att säga “Jag ska åka ut till mitt land i helgen”. För mig illustrerar det till viss del det faktum att vi (jag tillhär väl egentligen själv Stockholmarna numera) ofta invaderar landets populära resmål och driver upp priserna så pass att lokalbefolkningen ibland har svårt att bo kvar, på grund av för hög fastighetsskatt etcetera.

Men det var en lång parentes. Jag har själv inget eget “land”. Men vi har lyxen att kunna åka ut till mina svärföräldrars lantställe, i stort sett när vi vill. Och varje gång vi gör det känner jag hur stressen rinner av mig så fort jag kliver ur bilen och börjar gå mot den rödmålade sportstugan från slutet av 1960-talet. När vi är där tar vi sällan eller aldrig med oss några paddor och datorer, och jag “glömmer” ofta mobilen inne i stugan när jag tar långa promenader eller går ner till badviken som ligger 5 minuter bort.

Midsommarhelgen var helt fantastisk. Jag tog sommarens första dopp tillsammans med barnen (Klara klarade av det där för flera veckor sedan). Vi fikade. Motionerade. Kastade pil. Gungade. Satt och pratade ute på altanen med utsikt över havsviken ( i alla fall i ena honan av den). Och tro mig, jag fattar vilken otrolig lyx det är.
Men mest uppskattar jag det just för att det känns så otroligt välgörande för hälsan. Framför allt den mentala.

Jag gillar mitt jobb, och bloggen känns väldigt viktig för mig – det är här jag kan skriva om det ämne som engagerar mig allra mest: Hållbarhet. Men jag behöver ordentliga pauser från alla former av uppkoppling. Det tror jag egentligen att de flesta gör – men för mig blir det så tydligt. När jag börjar glömma barnens tandläkartider, förlägger glasögonen för tredje gången samma dag och känner hur det bränner innanför skallbenet av alla kom ihåg som pockar på – då vet jag att det är dags att bara stänga av en stund.

Gå ut i skogen. Läsa en bok. Ta en tur till svärföräldrarnas land över helgen. Det räcker ofta med en kväll – eller ett dygn – ute i stugan för att huvudet ska kännas klart igen.

Det påminner mig också om hur tacksam jag är för vad jag har. Och om att många inte ens har ett land som de får, eller kan, vara i.

Jag är extremt förutsägbar. Ungefär den här tiden på året – möjligtvis med någon veckas marginal – blir jag helt skogstokig. Jag vill bara vara ute i naturen hela tiden och bannar mig själv för att jag valde ett yrke som innebär stationär placering framför en datorskärm 7-8 timmar om dagen.

Fantasin drar i väg och i tanken har jag redan blivit trädgårdsmästare, naturguide eller varför inte skogsrå?! De faktum att det kanske är svårt att ta semester på sommaren om man jobbar med trädgård, eller att det kanske inte finns så många jobb som naturguide kring Upplands Väsby, eller att skogsrån faktiskt inte finns vill jag inte riktigt ta till mig.

Idag ägnade jag förmiddagen åt allt det som en duktig förälder “ska” göra: Duka fram frukost, duka av frukost, bädda sängar, veckoplanera mat, handla mat, tvätta kläder, vika kläder, planera dotterns kalas, skriva inbjudningar… Ja, ni fattar.

Sedan tar den tag i mig. Den totala ångesten över att göra hushållssysslor inomhus när solen skiner och bara väntar på mig där ute. Jag kan nästan inte tänka på något annat och går omkring och känner mig som en tvättäkta martyr, vankandes mellan rummen som ett lodjur i bur (vadå i-landsproblem?!).

Jag stör mig på min man som matchar sitt förkylda humör med kvidande hårdrockslåtar och är fräser åt sonen som hellre vill spela Clash of Clans än springa ut och leka. Helt obegripligt! Sonen himlar med trötta ögon åt mitt håll.

Så bestämmer jag mig. “Slå dig loss, slå dig fri”, nynnar jag medan jag snörar på mig joggingskorna och byter om till löparkläder. Springer med stressade steg upp mot skogen, kan inte komma fram fort nog. Och väl där. Friden. Harmonin. Ruset. Det är faktiskt galet hur lite natur får mitt inre att explodera av ren lycka.

Jag vet att den kommer att räcka resten av dagen. Men är det sol i morgon… då är jag där igen. 🙂